Jag känner hur det vänder sig i min mage. Dagens brev från Mora som väntade på mig i hallen (efter en tur till Dollarstores med Malin) har givit mig en liten, eller ja en ganska stor ångestboll och nervositet. Samtidigt som jag vill utbrista ÄNTLIGEN!
Det är på riktigt nu. Inte bara prat.  

Det som skrämmer mig mest är väl att jag för ungefär en vecka sedan insåg att saker och ting inte är som jag trott. Att det kommer att behövas en större förändring än vad jag väntat mig. Vågat tänka. För vad är det man säger: "Det som inte syns finns inte".

Ett samtal imorgonbitti och sen är det bara att göra sig beredd för att hoppa från stupet.
Mycket skrämmande dock. But its now or never. Jag måste ta denna chans!

Vill inte gå in på vad det handlar om, inte än. Kanske aldrig... Vissa av er vet, andra inte. Och nu får det vara så!