Det känns som att jag borde vara pepp, det är ju fredag för tusan! men njee det är jag inte. Inte så pepp på någonting alls idag faktiskt. Ingenting roligt som händer heller... Förutom att jag just nu faktiskt sitter på balkongen just nu, det är så skönt ute trots att klockan är så pass mycket. Inte för att det är speciellt kul, men njutningsfullt i alla fall :)

 

Fast saker och ting håller i alla fall på att börja hända. I torsdags ringde jag försäkringskassan och sa att jag vill börja arbetsträna, hon i sin tur skulle ta kontakt med arbetsförmedlingen och få ihop ett gemensamt möte i slutet av april. Sen när det blir av, självaste arbetsträningen, det vet jag inte. Det blir ju sommar och så men jag hoppas att jag får det innan sommaren. Sen är det bara hålla tummarna för att jag får tillräckligt med redaskap och verktyg för att klara det utan att bli totalt slut.

Förutom det har jag kommit till insikt om att det verkligen är jag som sitter i förarsätet.  Jag tänker då på när jag var sjuk nu för några veckor sedan. Det senaste tio åren var jag aldrig jättesjuk som i influensa, hög feber eller liknande. Visst ont i halsen kunde jag ha, jätte förkyld kunde jag bli men jag blev aldrig sängliggandes. Men under dem tio åren (och innan, men inte på samma sätt) var jag ändå sjuk i ätstörning (inte det två sista då). Och jag vet att jag har varit livrädd för att bli sjuk (influensasjuk) så att jag inte hade kunnat ta mina promenader. Nu idag, när det var två år sedan jag blev friskskriven var jag faktiskt också rädd. För som jag skrivit förut har jag fortfarande problem med tankar ibland fast jag agerar aldrig på dem. Så ja, jag var rädd för det som kunde hända. Att jag skulle klättra på väggarna, att jag skulle triggas av att inte kunna äta som tidigare och där utveckla och falla tillbaka i ett sjukt beteende och känna endorfinkicken av det. Dagen kom nu för några veckor sedan... Det fanns absolut ingen energi till någon promenad och kallluften gav mig nästan panik då det gjorde så fruktansvärt ont i halsen. Det fanns ingen ork till att vara uppe mer än väldigt korta stunder. Jag spenderade nästan en vecka i sängen, maten smakade konstigt av antibiotikan och jag mådde konstant illa - detta bidrog då till att jag faktiskt åt väldigt lite och träning var ju bara ett stort mega NEJ!
slutsatsen av det hela; Att ligga i sängen hela dagna var så grymt skönt (jag orkade ju inget annat) och gav mig ingen ångest alls. Jag kände ingen som helst längtan till att återgå till någon svält och undernärd kropp, inga tankar. Livet ska fyllas med bra saker och lärdomar, att vara destruktiv löser inga problem! och träningen, jag hade ingen ångest fram till det att kuren på antibiotikan var slut och febern fortfarande var kvar lite på kvällarna (ytterst lite, men tillräckligt för att jag inte vågade och en trötthet som heter duga). Men trots det, ångesten, fanns inte tanken på att utsätta mig för något som skulle kunna vara skadligt. Jag lät ångesten finnas, men inget mer. Och jag dog inte av den. Jag kunde hantera den. Och jag tror väl att ångesten även var en del av att jag började bli lite rastlös också. Men att få det riktigt bevisat för mig själv, att jag klarade av något, som jag så länge varit så rädd för. Att bli sjuk! det är ännu ett kvitto på att jag verkligen är frisk. Och det känns så jävla bra!!! Jag ska aldrig mer förstöra samt förgöra mig!