Igår eftermiddag efter en ganska ok dag ringde farmor till mig och berättade att farfar dött i tisdagskväll . En tredje lunginflammation med feber blev för mycket. Efter stroken var han så skör, tunn och förlamad i nästan hela kroppen och sa bara korta meningar/ord då talet var väldigt påverkat liksom även medvetandet (även om han hade klara stunder också). Egentligen har jag inte haft så mycket "kontakt" med min farfar. Visst han har alltid kommit med farmor när jag fyllt år som yngre och sådana saker. Men vi pratade aldrig särskilt mycket, det var mest farmor jag pratade och gjorde saker med... Förutom det senaste två åren när jag varit och hälsat på hos dem. Jag vet egentligen inte vad som hände, men helt plötsligt var han med i konversationerna och inte bara jag och farmor. Jag är glad för de åren. Och även om jag inte vill att någon ska dö så tror jag ändå att det var skönt för honom då han inte kunde klara sig själv utan behövde hjälp med allting samt hade mycket ont. Han blev dessutom väldigt frustrerad när han inte fick fram orden han ville säga. Innan stroken och efter stroken sa han flera gånger att det var så jobbigt att bli gammal, det var helt enkelt jobbigt att leva. Men ändå känns det ledsamt och konstigt att jag inte kommer att få se honom igen. Liksom alla som har dött. Så märklig känsla. Och begravningen oroar mig väldigt mycket. Senast jag var på begravning var på mammas, pappas och pappas fru Agnetas för snart fem år sedan. Tre begravningar under väldigt kort tid. Minnena från de begravningarna gör mig skitskraj inför denna. Tanken som envisas med att dyka upp lite då och då är "vem blir det härnäst?" Fast jag försöker tänka på att farfar var 86 år gammal, han fick ändå ett långt liv. Och nu ska jag snart ta en promenad till farmor som säkert behöver allt stöd hon kan få. Därmed slutar jag denna text med att säga (skriva): "sov gott farfar!"