Nu är den sista punkten i listan. Och över ett år har gått sen jag började med den, fy på mig! 

Men ja, sista är det. Och denna punkt var egentligen inte svår att komma på, det som är svårt är att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig. Men jag skriver så får vi se!

Den 15:e december år 2008 gjorde min mamma en väldigt vanlig benoperation. En operation där man inte skulle behöva vistas särskilt länge på sjukhus efteråt. Det som ansågs som en enkel operation blev för min mamma en livshotande operation. I början såg allting ut att ha gått bra men sen började helvetet - en kamp mellan liv och död som höll på i flera månader. Julafton var hon hemma, men bara för några dagar. Hon var så väldigt sjuk. Men jag var väldigt glad över att hon var hemma den julaftonen (även om jag på något sätt redan kände på mig, redan då, att det inte var över). Flera månader in på 2009 visste jag inte om mamma skulle överleva, läkarna gjorde dock allt dem kunde. Hon sa "det här blir nog den sista jul jag firar med er, jag lever nog inte nästa år". Men sånt där prat kallade vi nånsens. Men operationen gjorde dessvärre henne inte bättre utan hon blev bara sämre och sämre i benen, i kroppen. 

Månaderna gick, och till slut började mamma säga så här "det här året vill jag fira jul utomlands, få fira en jul utan kyla och stress". Mamma hade länge velat fira jul utomlands men det var mer en dröm som cirkulerat runt som man inte trodde skulle bli sann. Men detta år (2009) tog vi tag i saken beställde en resa till Grankanaria, jag mamma, syrran m familj (pappa firade hos sin kvinna, vilket kändes helt ok). Det fanns bara en sak som skulle kunna stoppa oss och det var mammas ben (såret efter operationen) som vägrade
läka ihop - nio månader tog det!! men lyckan som blev när det väl läkt ihop var stor. Vi skulle verkligen åka iväg! 
    
Den 11:e december satt vi oss på planet. Och en mycket härlig vecka väntade oss. En jul jag aldrig kommer att glömma.
Mammas dröm gick i uppfyllelse, hon fick fira jul utomlands, hon fick en jul till med oss. Vi med henne. Hon fick nästan två extraår (jag är så innerligt tacksam!) innan kroppen till slut gav upp. Hon ville verkligen leva och med hennes positiva inställning kom hon långt. Hon var stark, så otroligt stark!

Det får bli mitt sista ögonblick!














Mamma och pappa
Hoppas ni har det bra där ni är!