Vill du ha ett glas vatten?


Andra morgonen i rad som jag vaknar före 8.00. Sen skulle visst grannen spela olika dansband med hög volym (varför just dansband?!) så att somna om gick inte så bra. Fast idag var det faktiskt bra att jag vaknade tidigare, jag skulle nämligen gå och ta lite blodprover för att se om min kropp tål den antideppressiva medicinen jag tar. Det är tydligen inte så ofta läget är så illa fast läkaren ville ändå vara på den säkra sidan. Och jo, det känns även bra för mig. Fast blodprov och nålar är verkligen inte min grej. Fy tusan vad nervös jag blir. Ändå tar det ju inte speciellt lång tid när de väl får blodflödet att rinna ner i provrören. Jag tittar absolut inte, då finns risken att jag svimmar (jag åtminstone känner det vibbarna). Han som tog proverna på mig fick sticka mig två gånger då första gången inte lyckades, ett i båda armvecken. Efter första såg jag nog lite smådåsig eller rädd ut då han frågade om jag ville ha ett glas vatten, men jag tackade nej. Jag har aldrig svimmat på en blodprovstagning förut så varför skulle denna vara den första? i alla fall försökte jag intala mig det, och vid andra frågade han hur det gick. Det gick fin fint! jag klarade mig utan svimmning idag också. Nu är det bara att hoppas på att provsvaren visar bra värden. 

Jag försöker komma fram till varför jag tycker att just blodprov och nålar är så pass obehagligt. Och det enda jag kan komma på är när jag var sex år (skulle fylla sju) och låg på Akadamiska sjukhuset i Uppsala, det var då många provtagningar som skulle tas och jag minns att det fanns en "svart nål" och en "vit nål", inte bokstavligt men jag kan inte förklara hur jag menar då det var så längesen (tror inte ens att det finns sånna längre). Någon av det där (kommer inte ihåg vilken av dem) gjorde ondare än den andra och det är ju klart att man som sexåring inte tyckte att det var speciellt roligt att bli stucken med nålar, allra helst inte när det var den som gjorde ont. Då minns jag särskillt en gång när jag verkligen inte ville ta med den onda så jag ryckte bort min hand (de skulle ta i fingret) och jag stretade emot, men sköterskan var envis även hon och bra mycket starkare än jag, så hon tog min hand och höll fast den och tog det där provet. Oj, vad jag grät, jag blev så väldigt ledsen. Vet att mamma skällde på dem sen. Om det är därför jag blir så nervös inför provtagningar vet jag inte, men det skulle inte vara så konsigt om det är så. Men, men bara att stå ut när det väl är dags och det gick ju bra idag! :)