Dag 15 – Mina drömmar

Just nu har jag inte så mycket drömmar (mest bara sånna jag inte kan dela med mig av just här, då jag inte känner för det just nu. En annan gång kanske?)

Nä, men jag har inte så mycket att skriva om det här faktiskt...

AJ - Klumpeduns! (varnar känsliga läsare)

Ja, jag måste verkligen säga att jag hade otur idag. Och nu sitter jag här sex timmar
senare, med en lite öm, limmad haka. Lite fint plåstrat sådär... För att inte glömma, skrapsårshänder! 

Jag hade handlat och var påväg hem. Kan jag haft fyra steg fram till min port?
då snubblade jag, tog emot mig med händerna, men jag måste ha landat ganska hårt då jag ändå slog i
hakan i asfalten och det skakade i hela huvudet. Tänkte först när jag låg där och kände smärtan i hakan "ska jag ropa på hjälp?" Men tänkte sen "äsch, det går över, så illa är det nog inte". Men när jag reste mig upp såg jag hur det droppade massa blod på min icakasse och jackan, kände sedan hur det sedan rann innanför kläderna.
Såg mig själv i glaset på dörren, och ja den synen var inte "det går över, så illa är det nog inte". Snarare
"åh herregud, papper fort, HJÄLP! Jag kan väl säga att jag blev ganska skakis. Försökte fokusera på att ta mig in i lägenheten... Kände hur paniken steg, hjärtat dunkande som jag vet inte vad. Skakade då som ett ett asplöv... Sprang in i badrummet, hämtade papper för att försöka få stopp på eländet. För att sedan springa in mitt sovrum med pappret på (tog tid att stoppa blodet) och lägga mig på sängen (för att försöka lugna ner mig, då jag kände mig svimfärdig) med dunjacka och skor på. Försökte med väldigt skakiga händer att få fram min mobil ur jackfickan. Ringde min syster, som ringde ena brorsan, som turligt nog var i mammas lägenhet så han kunde komma direkt. Han kom instormande i min lägenhet, frågade:
- Hur är det? 
- Det är nog inte så illa... (mest för att lugna mig själv).
Dock sa han inte samma sak när han fick se det. Det lät mer:
- Det där måste sys!
Ringde ett samtal och skjutsade upp mig till hälsocentralen. Fick först komma in för en bedömning, hennes första ord var: 
- Det där måste sys, det ser jag direkt.
Så jag fick en fin liten lapp på hakan, tvätta av mig blodet på händer och bröstet, för att sedan vänta på doktorn som skulle utföra det hela. Sen kom även en sköterska (som var jättegullig). Doktorn skämtade och sa att han skulle sy korsstygn "haha". De plockade ur lite grus med pincett och spolade rent. Sen stod han där och grejade på sidan om. Sen kommer han fram med en stor spruta (jag rös i hela kroppen), och precis när jag trodde att han ska skulle sticka till, och min hjärna och kropp stod inställd på aj! så tittade han på sköterskan och ÄNDRADE sig!
(jag drog väldens längsta och djupaste lättnadssuck, då jag slapp sprutan och stygnen) Och de bestämde sig för att limma ihop mitt hål istället, då jag tydligen hade sååå fina hudkanter^^ Sen plåstrade sköterskan om mig lite, sen skjutsade brorsan hem mig. 

Så såg en del av min eftermiddag ut. 
Fast det blev lite trevligare sen, då två vänner kom över! 
Måste säga att jag träffade en fin människa igår också.