5 år och en väldig saknad

Idag är det fem år sen du tog ditt sista andetag, mamma. Fem år sedan vi alla syskonen, pappa och Agneta samlades för att tillsammans försöka ta in det som hade hänt. Fem år sedan kaoset började. Dör en dör tre som det sägs, vissa har upplevt det och andra inte. Jag vet bara att det hände mig och min familj. För det räckte inte, pappa och Agneta fick följa samma väg kort därefter och allt som blev kvar var en sorg och en frågan om varför.

Mamma, jag saknar dig så innerligt. Ditt skratt, din tröst, din glädje, din optimistiska syn på livet. Ja, jag saknar allt. Och jag hoppas att du kan se oss idag (alltid), alla vi som älskade dig!

 

Fars dag!

Det går inte en dag då jag inte tänker på dig och mamma. Jag önskar att jag idag kära pappa fått ge dig en tårtbit, en kopp kaffe och ett par långkallingar eller strumpor som du alltid ville ha, haha. Men istället får jag minnas dig (och mamma), tänka tillbaka på allt det fina! Grattis på fars dag pappa! 

 

Kyrkogården

Idag var jag och M till kyrkogården och solen sken på den nästan helt blåa himmelen. Pappa har ju en egen grav tillsammans med Agneta och mamma ligger i en minneslund. Så då var jag med två ljus (ett till pappa och ett till mamma) och änglarna jag fotograferade förut (länk här). För första gången av de gånger jag varit dit föll det faktiskt lite tårar. Förut var jag inte sorglös... Tvärtom så känslofylld att jag nästan sprack! jag gjorde då allt för att inte "tappa kontrollen" och tryckte därför ner allt. Men som sagt inte idag. Men tanken slog mig hur konstigt livet egentligen är. Vi ska liksom leva för att sedan dö ... och i helgen var det Alla helgona och därför fanns där många fler ljus än vad det gjorde förra gången jag var dit. Det är så svårt att förstå att alla ljusen (som var massor) står för en människa som tidigare levt. En mamma, en pappa, en son, en dotter, en mormor, en morfar, en farmor och en farfar o.s.v. Det blir så ogreppbart. Underligt. Och det är riktigt svårt att tänka att jag själv kommer ligga där när mitt timglas runnit ut. För man kommer aldrig levande ur livet.

Efteråt träffade jag min kusin Camilla och vi tog en lunch på stan, jag tog en ris och kebabtallrik, det var mumsigt! Jag insåg att Charlie växt en hel del sedan vi sågs sist och då är det bara några veckor sedan. Han var då inte bebisstor längre även om han fortfarande är väldigt liten. Dessa små krabater är så otroligt söta :)). Och efter det blev det till att handla lite för att sedan dra mig hemåt. Det sa bara pang så var jag skittrött. Så la mig i soffan en stund och tog en stödvila så nu är jag lite piggare igen. Funderar på om jag möjligen kan ha vattenbrist då jag för en stund sedan började må så otroligt illa, fast nu är det bra igen efter att ha ätit och druckit vatten ur ett stort ikeaglas. Men jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma ihåg att dricka vatten, jag som hade blivit så duktig på det där, haha;D idag är det katastrofalt... Men, men får väl ta och göra något åt det nu då när jag är hemma!
  
Och vet ni vad jag ska göra imorgon? Jag ska åka och hälsa på, på ett katthem :) Som jag önskar att jag kunde skaffa fler katter eller arbetsträna där, men det känns inte så passande när jag äter allergitabletter och inhalerar astmamedicin dagligen för just katt (astmamedicin även inför träning). Det skulle vara att leka med ödet, och det skulle vara fruktansvärt om allergin skulle bli så pass svår att jag inte längre skulle kunna ha kvar min egen lilla plutt (Sigge, som egentligen är annat än en liten plutt... Stor plutt ;)). Nu går det ju faktiskt bra och jag vill att det ska förbli så. Men nog är det frestande allt att ta hem fler pälsbollar :) fast nu får jag nöja mig med att gå dit och bara titta (eventuellt gosa med de) en liten stund.