Två fina dagar

Det två senaste dagarna har varit fina. I onsdags var det julbord på Nygården och utlottning av en platt-tv, jag blev dock inte den lycklige vinnaren men jag gläds av den som blev det! Hursomhelst, det var god mat och trevligt sällskap och jag njöt extra mycket av julmaten då jag var sjuk så länge och eftersom att jag bara kommer att få det igen på julafton. När mamma och pappa levde blev det ofta mycket över och flera dagar till att äta upp det. 

 
Det var en person som undrade om jag ville ha julmust (det fanns bara vanlig julmust på bordet, lighten stod någon annanstans) jag svarade nejtack, men jag tar gärna lighten. Han sa - jaha.. Du försöker slimma till figuren... Fram till att han såg min tallrik - fast det verkar ganska motsägande. Och nä, jag är inte rädd för vanlig läsk. Det händer att jag dricker det när någon bjuder eller ibland när andra bjuder på groggar, men jag tycker att lightläsk är mycket godare, inte söt på samma sätt (även om lighten också är söt). Ja, jag började med lightläsk när min ätstörning eskalerade, men nu är det enbart för att jag tycker det är godare, jag är helt enkelt van vid det och nä jag tänker inte ändra det för att det anses som "friskare" då jag som sagt inte har några problem med att dricka vanlig läsk. Och faktiskt denna tårta var himmelsk god med med sockerkaka, grädde, vinbär och hallon med marängtäcke över! :))))


Och igår kom Mia förbi på en liten glöggfika vilket var jättetrevligt! Jag testade för första gången glögg med äpple och rabarbersmak och den var faktiskt jättegod liksom lussebulle/lussekatt och pepparkaka. Sen tände jag lite ljus då det började bli ganska mörkt ute, och jag brukar inte tända ljus så ofta nu förtiden varför vet jag inte. 

 
 

Mina egendesignade ljus då jag glömde köpa nya ;)

 
 
Hoppas ni får en bra dag! det ska jag ha, det är ju fredag och godistajm liksom :D 
 

Mitt val angående träning

Ja i förrmidags kom första snön även hit till gästrikland. Sån där äckelpäckelslasksnö... Lite ligger visserligen kvar på marken men det är mest bara blött och åter blött. Jag kände dessutom nu på kvällen att det förmodligen kommer att bli ganska halt inatt, så ni som bor i gästrikland kör försiktigt! Jag fick för första gången iår inviga mina kängor, inte för att jag fryser av promenadskorna riktigt än, men när det fryser på är det great att ha bra grova mönster/sulor (?) under skorna :)

Sen har jag även idag gymmat för första gången sen en vecka tillbaka, riktigt skönt! det finns faktiskt en anledning till att jag inte har tränat något innan, det var helt enkelt självvalt. När jag var sjuk i en ätstörning, vilket jag var i många år. Och när jag åt något jag tyckte att jag inte borde... Innan jag fick komma till Mora kompenserade jag allt, och unnade mig något speciellt någon gång utöver mitt egna planerade "schema" innebar det ännu mer kompensering. Skulle jag ha ätit som jag gjorde under dessa tre dagar med kakor och allt vad det inneburit från lördag till måndag hade jag säkert kompenserat stenhårt en vecka framåt och förmodligen hade ångesten varit olidlig under samma tid, samt så hade jag nog stått på vågen ett xxxxx antal gånger per dag. Eftersom att rädslan och ångesten har funnits lite under dessa dagar ... jo faktiskt, ibland dyker det upp när det blir fika flera dagar i rad men oftast inte. Och för att jag har upplevt rädsla och ångest gör det mig inte sjuk... det vore nästan konstigt om det inte vore så för mig då jag levde ett ätstört liv så länge (och tittar man på dagens samhälle så är väl ångest och rädsla vid kakor och godis vardagsmat bland många). Det betyder egentligen bara att jag måste vara mer vaksam. Jag skulle dock aldrig handla efter min rädsla och ångest idag. Vafan här bangas inte för kakor och godis :D. Men eftersom att jag kände detta bestämde jag mig för att inte träna då jag var så dubbel i varför jag i sådana fall skulle ha tränat. Nej, jag åt och körde på som vanligt, lät tankarna och ångesten finnas men gjorde inget för att få bort de mer än att tänka på hur härligt det är att kunna fika utan att tvångsmässigt känna behovet av att kompensera, utan att tänka på kalorierna liksom bara njuta. För jag har faktiskt njutit av allt det goda och själva njutandet har varit starkare än det andra. Innerst inne visste jag att ingenting kommer att hända trots att jag åt massor av kakor på dopet och även fikade resten av dagarna, jag visste att det bara var hjärnspöken. Och minsann jag kan fortfarande ha samma kläder :D Påtal om hjärnspöken så är de borta nu!

Från det ena till det andra. Idag har jag haft en lite av en otursdag. På gymmet skulle jag gå till en av duscharna och det var tydligen någon som inte hade spolat bort sin duschcreme eller något så jag höll bokstavligt på att halka, haha! sen när jag var på Nygården hade jag hela golvet fritt när jag skulle gå och hämta ett glas vatten, men det är mig vi pratar om... Jag klev på snöret från självaste ryggsäcksbanden (där man spänner eller löser upp banden) och snubblade över det spända snöret med andra foten på min tunga ryggsäck, det fanns sjukt mycket golv att gå på men jag skulle naturligtvis ramla över mitt egna ryggsäckssnöre :D. Sen när jag rest mig för att faktiskt gå och hämta vattnet så kan man välja mellan två olika kannor i kylskåpet, den jag brukar ta ifrån var slut och jag kände mig alldeles för lat att gå och fylla på nytt då många andra brukar strunta i det så jag nästan alltid åker på det, idag kände jag helt enkelt inte för det. Det fanns kvar i den andra så den tog jag, missade den gula lappen som satt på den och gick och satt mig. Vattnet såg lite grumligt ut men jag tänkte att det säkert berodde på lite kalk som det kan bli ibland på vissa ställen (inte för att det brukar bli det där... Men i alla fall). Jag tog en stor klunk av vattnet och kände direkt att det smakade otroligt illa och spottade tillbaka allt i glaset. S tittade på mig och frågade "alltså, vad gör du?" mitt svar "vad är det med vattnet? det smakade förjävligt som saltvatten!! är det saltvatten", och visst var det salt vatten, M hade fixat en vattenlösning för att han hade vätskebrist, S skrattade så att hon tjöt, reaktionen när jag spottade tillbaka halva vätskan i glaset såg tydligen jätteroligt ut. Nästa gång ska jag minsann titta så att det inte sitter några mystiska lappar på kannorna. 

Jag förresten till frissören också. Lite toppning bara och sen plattade hon lite också och slutligen blev det så här; 


 
 
 Förövrigt har jag haft en riktigt bra dag idag och jag hoppas på att morgondagen fortsätter i samma anda.


Hey it's friday!

Det känns som att jag borde vara pepp, det är ju fredag för tusan! men njee det är jag inte. Inte så pepp på någonting alls idag faktiskt. Ingenting roligt som händer heller... Förutom att jag just nu faktiskt sitter på balkongen just nu, det är så skönt ute trots att klockan är så pass mycket. Inte för att det är speciellt kul, men njutningsfullt i alla fall :)

 

Fast saker och ting håller i alla fall på att börja hända. I torsdags ringde jag försäkringskassan och sa att jag vill börja arbetsträna, hon i sin tur skulle ta kontakt med arbetsförmedlingen och få ihop ett gemensamt möte i slutet av april. Sen när det blir av, självaste arbetsträningen, det vet jag inte. Det blir ju sommar och så men jag hoppas att jag får det innan sommaren. Sen är det bara hålla tummarna för att jag får tillräckligt med redaskap och verktyg för att klara det utan att bli totalt slut.

Förutom det har jag kommit till insikt om att det verkligen är jag som sitter i förarsätet.  Jag tänker då på när jag var sjuk nu för några veckor sedan. Det senaste tio åren var jag aldrig jättesjuk som i influensa, hög feber eller liknande. Visst ont i halsen kunde jag ha, jätte förkyld kunde jag bli men jag blev aldrig sängliggandes. Men under dem tio åren (och innan, men inte på samma sätt) var jag ändå sjuk i ätstörning (inte det två sista då). Och jag vet att jag har varit livrädd för att bli sjuk (influensasjuk) så att jag inte hade kunnat ta mina promenader. Nu idag, när det var två år sedan jag blev friskskriven var jag faktiskt också rädd. För som jag skrivit förut har jag fortfarande problem med tankar ibland fast jag agerar aldrig på dem. Så ja, jag var rädd för det som kunde hända. Att jag skulle klättra på väggarna, att jag skulle triggas av att inte kunna äta som tidigare och där utveckla och falla tillbaka i ett sjukt beteende och känna endorfinkicken av det. Dagen kom nu för några veckor sedan... Det fanns absolut ingen energi till någon promenad och kallluften gav mig nästan panik då det gjorde så fruktansvärt ont i halsen. Det fanns ingen ork till att vara uppe mer än väldigt korta stunder. Jag spenderade nästan en vecka i sängen, maten smakade konstigt av antibiotikan och jag mådde konstant illa - detta bidrog då till att jag faktiskt åt väldigt lite och träning var ju bara ett stort mega NEJ!
slutsatsen av det hela; Att ligga i sängen hela dagna var så grymt skönt (jag orkade ju inget annat) och gav mig ingen ångest alls. Jag kände ingen som helst längtan till att återgå till någon svält och undernärd kropp, inga tankar. Livet ska fyllas med bra saker och lärdomar, att vara destruktiv löser inga problem! och träningen, jag hade ingen ångest fram till det att kuren på antibiotikan var slut och febern fortfarande var kvar lite på kvällarna (ytterst lite, men tillräckligt för att jag inte vågade och en trötthet som heter duga). Men trots det, ångesten, fanns inte tanken på att utsätta mig för något som skulle kunna vara skadligt. Jag lät ångesten finnas, men inget mer. Och jag dog inte av den. Jag kunde hantera den. Och jag tror väl att ångesten även var en del av att jag började bli lite rastlös också. Men att få det riktigt bevisat för mig själv, att jag klarade av något, som jag så länge varit så rädd för. Att bli sjuk! det är ännu ett kvitto på att jag verkligen är frisk. Och det känns så jävla bra!!! Jag ska aldrig mer förstöra samt förgöra mig!