Dan före dopparedan - tiden och turen

Ja, idag är det alltså dagen före julafton. Julkänslan vill dock inte infinna sig... Kanske beror det på alltför många plussgrader och ett väder som likväl skulle kunna vara en en skön vårdag i april? Nåväl julafton blir det ändå vare sig det känns som vår eller inte. Själv ska jag snart packa ihop min resväska och ta tåget till syster min. Kanske julkänslan kan komma lite mer då när jag väl är påväg? Hoppas det! 

Annars känner jag mig ganska degig. Inte kroppsligt med mage och sådana saker... Nä, liksom i huvudet. Kanske beror det på att jag inte har gjort så mycket ännu. 

Ibland kommer minnen av hur jag mådde för fem år sedan vid den här tiden. Tiden då jag nylligen fyllt tjugotvå år. Tiden där ingenting spelade någon roll. Tiden där jag hade fått fira julen i Hudiksvall om det inte hade varit för min bästaste syster. Tiden där jag åt julmat och därefter sov fram till Kalle Anka. Tiden då mamma hade varit död i tre veckor och sex dagar. Tiden då ingen visste att pappa endast hade tretton dagar kvar att leva. 

Det är tur att tiden förändras, det är tur att man förändras (i alla fall om det är till det bättre). Det är tur att man anpassar sig efter hemskheter. Det är tur att de som verkligen betyder finns för en - som man själv finns för de. Det är tur att man har minnen som är fina. Det är tur att man kan skratta och gråta tillsammans. Det är tur att man kan komma ut starkare på andra sidan vad man än har varit med om! 

 
Och till Madeleine - http://callmemadeleine.blogg.se om du läser detta får du gärna kommentera ditt lösenord igen. Det försvann på något mystiskt sätt. Dock vet jag inte om jag kan komma in på din blogg igen då jag blivit blockad av för många lösenordschansningar... Förhoppningsvis försvinner det!

Förövrigt önskar jag er en trevlig dag (på den längsta dagen, som det sägs - i alla fall för de flesta barn). Och ta det lugnt i trafiken om du ska någonstans över julen. Bättre köra försiktigt och komma fram än att köra för fort och ja... Kanske inte alls komma fram. 

 

Tomt det gör ont..

Det börjar närma sig jul och det ska bli mysigt. Men saknaden har börjat ta ett stort grepp om mig, mamma var ju julfreaket nummer ett haha. Jag saknar det hav av tomtar som hon tog fram inför varje jul så att det knappt gick att gå i vardagsrummet... I år har jag inte orkat ta fram mina, inte velat heller. Jag saknar mamma och pappa så mycket, tänker på det som varit. Hur det blev när kaoset började och hur fort tre människor bara kan försvinna en efter en bara sådär, och två av dem som var min tryggaste trygghet. Jag kan ännu inte riktigt greppa att det hände just vår familj och att jag på något vänster inte gav upp. Att detta hemska hände visar verkligen hur skört livet är och att det inte är förevigat. Livet lämnar ibland tomma hål som gör ont. Konstigt egentligen hur man som människa ändå anpassar sig  Men hålen går aldrig att fylla helt, så som sår lämnar ärr lämnar hål sorg och saknad. Snart är det jul igen och jag ska försöka se det fina i den, för julen är fin, minnas den glädje som fanns och nu idag se den glädje som faktiskt finns, vara i nuet och fira den med min allra finaste syster med hennes man och barn. Förhoppningsvis finns mamma och pappa däribland oss!

 
    

5 år och en väldig saknad

Idag är det fem år sen du tog ditt sista andetag, mamma. Fem år sedan vi alla syskonen, pappa och Agneta samlades för att tillsammans försöka ta in det som hade hänt. Fem år sedan kaoset började. Dör en dör tre som det sägs, vissa har upplevt det och andra inte. Jag vet bara att det hände mig och min familj. För det räckte inte, pappa och Agneta fick följa samma väg kort därefter och allt som blev kvar var en sorg och en frågan om varför.

Mamma, jag saknar dig så innerligt. Ditt skratt, din tröst, din glädje, din optimistiska syn på livet. Ja, jag saknar allt. Och jag hoppas att du kan se oss idag (alltid), alla vi som älskade dig!