Hm...

Just nu sitter jag i min soffa och gör nada (förutom skriver på datorn). Känner mig totalt uttråkad (visst syns det?), seg och inte särskilt glad åt livet... Snart ska jag bege mig till bussen... Blä orkar inte! men så är det i alla fall. Det ser ut att vara skönt ute, alltid något!

Men helst av allt skulle jag nog vilja lägga mig och sova nu. Är trötter!
Men det kan jag glömma, för ja bussen var det ja... Den går snart.

Dag 22 – Det här upprör mig

För att komma rakt på sak. Det är döden och livet jag ska skriva om. För det upprör mig!
Det är så enkelt att ta saker och ting för givet. Man intalar sig själv att det alltid kommer att vara på ett
visst sätt. Eller kanske vågar man inte tänka något annat än vad allt är precis just nu. Eller på något annat sätt?
Eller så är man som jag, på helspänn... Man vet att allt kan förändras på några ynka sekunder.

Bara för att jag finns just nu betyder det inte att jag helt säkert finns imorgon. 

Allt kan gå så fort. Och man kan inte göra någonting åt det. Det var sen efter det att mina
föräldrar dött som jag verkligen har förstått att livet kan vara så mycket kortare och skörare än
jag vågat tänka. Jag är en av dem som tänkt att det kan
hända (människor dör varje dag). Men ändå försökt ignorera. 

Och nu sitter jag här och har mist två (för mig) käraste människorna i mitt liv. 
Min största fasa. Allt gick så fort. Ingen riktig förvarning. Vi kände oss som frågetecken...
 Och det upprör mig att det just kan gå så fort. Att man från att ha funnits helt plötsligt inte finns. 
Jag kan inte ens önska tillbaka min mamma och pappa (inte pappas fru heller).
Inte heller vakna och inse att allt har varit en mardröm.
Det upprör mig mer än någonting annat! 



Jag älskar mina syskon och vänner <3