Jag saknar varje dag fast i olika grader. Nu har jag lärt mig leva med sorgen (för det mesta) och kan hantera en stor del av den. En dag som denna känns dock saknaden alltid lite extra inombords. En dag där man firar mammor för att de är just mammor. Men jag har ingen mamma att fira, ingen levande. Jag får fira min änglamamma för att hon en gång har funnits i livet och att vi då faktiskt stod varandra väldigt nära, finaste mamma. Lika det där med farsdag, jag får fira min änglapappa för att han engång har funnits och var finaste pappan. 

Varför måste det finnas såna där dagar? Jag försöker liksom tänka att det bara är en vanlig dag. Men det undermedvetna vet ju.
Och jag vet... Det räcker att gå in på facebook med alla statusar, bara gå på stan och titta i skyltfönstren o.s.v. så påminns jag. Fast jag tycker inte att det är fel i att fira såna dagar, skriva på facebook och så, (även om det kanske inte skulle behövas en sån dag för att visa att man bryr sig lite extra), jag hade med säkerhet firat jag också om mamma funnits i livet. Fast som sagt, just såna här dagar gör allt så tydligt i vad som egentligen hände för tre och ett halvt år sen. Ibland kan det liksom kännas som något jag fått för mig. Fast jag vet ju att det faktiskt hände.Tur att jag har så många fina människor runt mig :)