Sedan mamma och pappa dog, dog även många av mina intressen. Jag vet vad jag tyckt om att göra förut exempelvis att skriva och fotografera men glöden för det bara försvann. Jag kunde inte få ner några texter, allt blev bara krystat och konstigt. Alla ord gjorde ont på något vis. Och helt ärligt, skriva dikter och sådant går fortfarande trökt, det fattas glöd och det fattas vilja. Lika med fotografi som förut ändå kunde få mig att koppla bort jobbigheter för en stund, det gick inte, och har inte gått. När jag har fotograferat förut har det inte varit med hjärtat och har haft noll inspiration. Sen att jag knäpper mobilbilder ibland, det räknas inte för mig, för det är en helt annan sak. Visst man kan få fantastiskt fina bilder med en mobilkamera men det känns inte på samma sätt att fotografera med som med en riktig kamera. Men idag var det annorlunda, idag fotograferade jag och jag gjorde det med hjärtat; kände hur kul det faktiskt var att fotografera med min Nikon D40 igen (gammal, men inte helt värdelös). Jag letade inte inspirationen, den bara kom. Det gav mig ett leende på läpparna. Att dessutom inte enbart använda autofunktionen utan mest den manuela för att kunna trixa lite med olika ljus. Att liksom orka bry sig och inte bara använda auto för att det är lättast, utan jag fortsatte där jag en gång slutade... Det kändes så stort för stunden och även så här efteråt. Nu hoppas jag att det ska fortsätta kännas så här nästa gång jag ska fotografera, om inte, så är jag väldigt tacksam för den här eftermiddagen. Poff! så hade jag varit borta i två timmar. Och här delar jag med mig av några bilder :)