Ibland blir jag bara så frustrerad... Stockholmstrippen på två dagar fick mig att må bra, jag kände mig pigg och full av energi, en sån där härlig känsla som man inte vill ska försvinna. En känsla som inte är så vanlig för mig. Två dagar jag verkligen hade velat stanna kvar i. Men nej, på tåget hem kom den där tröttheten som tidigare inte hade visat sig, som ett stort dimmoln. Kroppen kändes plötsligt som sirap. Nu en vecka senare känner jag mig fortfarande som en zombie, kanske syns det inte ... Men det känns. Jag blir så, åh jag vet inte. Varför blir det så här? jag känner mig lite ur balans. Måendet är så.. jag vet inte. Tack för den liksom!! som att få en knytnäve i magen.     

Det är tur att jag har fina vänner. Malin bjöd över mig på en spontanmiddag igårkväll, gott var det! och precis vad jag behövde :) vi satt på hennes fina uteplats, jättemysigt!

Nu ska jag snart tvätta för att sedan ha samtal i eftermiddag. Förövrigt var jag på sista ångestgrupptillfället i måndags. Det känns väl ok antar jag...