Jag tror inte att jag har skrivit denna text (som jag snart tänker skriva) här på denna blogg förut. Om så är får den helt enkelt dyka upp igen. En text jag fick av en person när jag hade väldigt stort självförakt. Jag vet inte vem som skrivit den men den är bra, tycker jag!


Det var en gång en kung, som gjorde ett besök i sin trädgård.
Till sin förvåning fann han att både blommor, buskar och träd slokade och var på väg att vissna. 

Han frågade sina vänner hur det kunde komma sig. 

Eken sa att den slokade, eftersom den inte kunde bli lika hög som tallen. 

När han vände sig till tallen fann han denne döende, eftersom att den inte kunde blomma som rosen, 

Och rosen vissnade eftersom den inte kunde ge frukt som apeln.

Och på samma sätt var det med den ena växten efter den andra. 

Men till slut fann han blåsippan, och den blomstrade som aldrig förr.

På kungens fråga svarade blåsippan;

Jag tog för givet att när du planterade mig ville du ha en blåsippa.
Om du hade önskat en ek, ros eller apel hade du planterat det.
Så jag tänkte, att eftersom jag ändå inte kan vara något annat än det jag är,
ska jag försöka vara det så gott jag kan.